Efter att varit förkyld i nästan 10 dagar var det skönt att komma ut på fjället igen. Efter förra turen ner till Lofsdalen kom vi ju hem med delvis ogjort ärende och fick lämna kvar två toppar.  Försökte få lite sällskap, men det var ingen som var sugen på att åka 40 mil för att göra två toppar som inte erbjuder så mycket åkning. Dessutom i dåligt väder. Konstigt ;-) Första toppen var Svanhågna, 1176m.

När man kör bil i Härjedalen är det bara en tidsfråga innan man har renar på vägen. Idag hände det vid fem tillfällen. I kombination med mörker och kraftigt snöfall är man rätt glad att man har så bra däck. Känns nästan som fusk. Man väntar bara på att någon ska köra på en bakifrån när man stampar på bromsen.

Första fyra kilometrarna följer en skoterled lätt uppför och förbi en för tillfället stängd våffelstuga vidare upp till ett vindskydd strax innan trädgränsen. Jag hade glömt både vatten och mat, men kunde lyxa med en kaffe där. Vägen dit tog lite längre tid än tänkt då jag fick spåra i bitvis ganska djup snö.

Sista biten upp var rätt blåsig och sikten var dålig. Totalt blev det 670 fallhöjd. varav de översta 250 skulle varit fin cruising om man sett något.

Nerfärden gick riktigt sakta då det måste blivit något fel när de slipade belagen på skidorna, Under foten var det supergrov struktur där det frös fast snö hela tiden. Har man med vallade skidor och är ute senare på säsongen, när skoterleden är uppkörd kan man nog glida nästan hela vägen tillbaka.

Hovärken gick fort då jag bara behövde gå 270 fallhöjd. Nedre stolliften gick och jag var inte nödbädd på att slippa några metrar. De övre backarna var opistade och bjöd på fin åkning