Mycket att stå i = dåligt bloggande kanske det heter, men desto mer mil under hjulen!
Nu skiftar jag fokus och försöker öka rapporteringen framöver, för nu är det äntligen riktig vinter i hembygden.
Veckan började mindre bra, kylan knockade 9-3:ans batteri totalt vilket gjorde metrarna mycket svårrullade.
Plockade in batteriet på defrost och lånade samma dag en batteriladdare av en arbetskamrat. Ett dygn senare var vi igång och 9-3:an var åter på vägarna, behöver inte vara svårare än så!
Kylan tar hårt på batterier, speciellt gamla och dåligt skötta sådana. Men med en kontrollerad vattennivå och en hel del längre resor så är livslängden på ett batteri längre än vad många tror. Även om det någon gång behövs en extra uppladdning vid extremfall som detta.
Däcken rullar nu oerhört tyst och mjukt på det väglag som råder, fästet är fortfarande bland det bästa jag känt! Blir överraskad varje dag hur bra det faktiskt greppar. Ett bra exempel är rondeller i stadstrafik, där kan innerfilen ofta vara dåligt saltad/sandad då det snabbt sprider sig ut till rondellens kanter. Det är inga som helst problem att ta sig igenom detta i normal hastighet med min framhjulsdrivna bil och 4x
Hakkapeliitta 7.
Ett annat bra exempel är, från början, dåligt plogade vägar där man har två uppkörda "hjulspår" med asfalt att hålla sig till. Åker man då med hjulen på snön så jobbar däcken oerhört bra tack vare däckmönstret, styr man sedan över till hjulspåren så biter sig ankardubben fast direkt på den polerade ytan, utan hjulspinn!
Nästa vecka blir det en tur ner till Arlanda, förhoppningsvis ska vi klara oss ifrån "snökaos". Både på vägen, startbanan och luften.
Vi hörs!
