SM i skidalpinism

Vad är skidalpinism? Har ni sett SVT sports reklam inför alpina VM och VM i längdåkning, Där de åker både längd och alpint? Skidalpinism är liknande. Det gäller att fortast ta sig upp och ner för ett eller flera berg. De största nationerna är självklart alpländerna där flera lopp ofta har många tusen startande. Uppför använder man stighudar som greppar. På toppen drar man av dessa och låser bindningar och pjäxor för utförsåkningen. Här nedan följer en kort beskrivning av hur jag upplevde årets SM som kördes kvällstid med pannlampa.

Trots riktigt dålig uppladdning med en fem veckors förkylning och ingen träning var jag riktigt peppad när jag gick och la mig i fredags. Jag hade fått vara frisk under perioden i alperna och kände mig nästan återhämtad.

När jag vaknade var det någon som hade kört ner en rotborste i halsen och stoppat fetvadd i näsan, fan. Vid 12 tiden känns det som jag borde ställa in och stanna hemma. Men jag vill så kärna köra så jag bestämmer mig för att åka upp till Duved, värma upp och känna på kroppen. Skulle jag känna någon frossa eller liknande så åker jag hem igen.

När väl starten går så är det bara att köra, det känns inte topp men ändå helt ok. Första stigningen går rätt ok och jag håller ögonen på Joel Karlsson som jag satt som min referens. Kör om lite folk i kommande utförskörning och kommer in med gått mod till skatingsträckan i ullådalen. Här blir det tvärstopp. Jag borde satt på hudarna direkt. Efter att blivit omkörd av tre-fyra stycken som kör med hudar så stannar jag och sätter på mina. Tycker att på en skidalpin tävling borde det inte vara två km skate i lätt motlut. Jag hade inte kört banan innan och trodde det var platt. Hade jag vetat hur det sett ut skulle jag slängt på hudarna direkt. Nu förlorade jag rätt mycket tid här. Men mest av allt var jag bränd till nästa stigning. Fick trycka lite gel och sänka tempot i ullådalen. Mot slutet av stigningen började jag hitta takten igen.

Nervägen var mer än bristfälligt flaggad och det tar inte många hundra meter innan jag är fel (går det att köra fel så gör jag det). Hamnar till sist i parken i bräcke. När jag ser de stora hoppen fattar jag i alla fall vart jag är och sätter fart neråt. Väl nere  vid lifthuset i VM 8:an är det lite väl dött tycker jag och får ta upp kartan. Bajs. Hit ner skulle vi inte. Skulle vänt uppåt vid transporten mot VM 6:an. Delvis mitt fel, borde läst in mig mer på kartan. Samtidigt är det inte en orienteringstävling vi kör och jag svär åt flaggningen igen. Nu är det bara att bryta. Tar av mig skidorna och börjar gå upp genom Åre Fjällby mot E14, Får gå in till Åre och ta en öl tänker jag. När jag kommer upp på E14 inser jag att jag inte kan knalla in i byn i sparkdräkt och klätterhjälm, utan pengar eller telefon. (att det fanns funktionärer vid VM 6:an har jag glömt) Ångrar mig och bestämmer mig för att fullfölja, det får bli vad det blir. Får i alla fall en fin tur i pannlampans sken. Nu och framåt blir det en bekväm takt till mål och jag försöker att njuta av arrangemanget.
Kommer i mål på 2 timmar och 38 minuter i Björnen. Trött men ändå nöjd med att jag fullföljde. En 8:e plats i min klass och någonstans i mitten totalt skulle jag gissa. Vill också tilläga att konkurrensen har hårdnat i skidalpinism tack vare det stadigt växande intresset. Om jag gjort allt rätt så hade det nog ändå inte räckt till pallen. Tror även att Joel spöat mig, han verkar vara i riktigt bra form.


Trött och med slitna luftrör efter mållinjen.

 

 

 

 

comments powered by Disqus