Jaha, hur sammanfattar vi det här då? Det är nu mer än fyra dagar sedan jag kåserade om klass 2-varningen och förebådade hur mycket mer besvärligt det skulle bli i relation till en dito 1:a.
Det svåra facit föll ned från himlen under ett dygn.

En Ding Ding Värld och den andra kvällsblaskan har kunnat gotta sig i snösörjan som värdigt alternativ till senaste nytt från robinsonön och dokusåpaträsket. Till och med de normalt enda läsvärda morgontidningarna dedikerar en reporter som i realtid sitter och uppdaterar förseningsinformation på lokalbussen i något industriområde i Jakobsberg. Norrlänningarna gör nidbilder av stockholmare som inte kan ta sig fram till sin favoritbarista och köpa latten på grund av lite snö.

Själv tog jag mig både till och från jobbet utan några större problem. Tidigt på morgonen lurade man en del andra 08.15-bilister genom att åka tidigt, om än långt ifrån alla. På kvällen vågade få sig ut i eländet så vägarna låg ganska tomma, bortsett från snön. Och då bara snön fanns kvar som motståndare gick det galant med Hakkapelitta och fyrhjulsdrift. Aldrig mer en tvåhjulsdriven bil och aldrig mer dåliga vinterdäck.

Men ska jag vara ärlig, så var det ganska besvärligt som jag också skrev om men ingalunda något som man inte sett förr.
Det var nog värst för all tung trafik, bussar och lastbilar.

Knappast blev det bättre av alla människor (för tillfället en själv inräknad) som gått över till odubbade däck och som inte längre kunde hjälpa till att rugga upp ytan i korsningar och uppförsbackar.

Jag minns när jag växte upp i Norrbotten och det hade fallit motsvarande mängd på morgonen. Då satte man sig på cykeln för att ta sig till skolan. Oftast, men inte alltid, var det plogat. Om inte annat så var det soprent på eftermiddagen då man skulle trampa hem.

Mer än fyra dagar senare är några av de mest centrala gatorna i Stockholms innerstad fortfarande inte plogade.
Bilden nedan är Brunnsgatan på fredagkväll, där våra barn går på dagis. Ingen höjdare för den förälder som ska dra runt sina ungar i barnvagnarnas BMW, en trendig Bugaboo.

En Volvo V60 som kom precis efter mig kom använde sin framspoiler som snöplog. Stackars bil.

Sveavägen, en av de större och mest trafikerade gatorna i innerstaden, har decimerats från tre filer till en och en halv på grund av snövallen i mitten som man underlåter att ta bort. Lägg därtill att högerfilen, där folk försöker stanna och parkera för diverse ärenden, oftast är väldigt dåligt plogad, vilket tvingar ut dem ännu mer i körfälten. Det gör att det inte är mycket kvar att ta sig fram på för en bilist. Och då kan ni ju tänka er hur det blir med brådskande utryckningsfordon...

Det klagas på undermålig snöröjning och mothugg kommer från kommuner och staten om hur svår situationen är. Personligen har jag nog lite av passerat klagostadiet men jag kan villigt erkänna att jag själv suttit där många gånger i fikarummet bland kollegor och raljerat och spytt galla över oförmågan att ploga här nere i söder.
Numer är det mer av ett krasst konstaterande att det blir inte bättre än så här.

Här ser ni min Vitara och L200 parkerade efter varandra mitt i centrala Stockholm. Konserthuset, där nobelprisutdelningen äger rum om några dagar, skymtar i bakgrunden.

Men man får komma ihåg att det

en annan situation här nere med väldigt många fler människor och gator på en lite yta.
Icke desto mindre, det som verkligen kan irritera mig är att styrande och representanter för resurserna försöker försvara att man verkligen gör allt man kan och satsar stora pengar och resurser på snöröjningen.
Nej, man gör inte så gott man kan, man gör ett mediokert, halvhjärtat försök och försöker påskina att man gör allt man kan. Det går att satsa ännu mer pengar och lägga ännu mer resurser på snöröjning men det kostar förstås och frågan är förstås om man vill det? Att man inte är uppriktig,

irriterar mig.

Det skulle jag kunna köpa. För fram tar jag mig alltid ändå. Först fram - oftast snabbast fram -  och med hjälp av mina fyrhjulsdrivande Hakkapeliitta.