Resan vidare från Piteå upp till Jokkmokk är 20 mil. Det är vad norrlänningar normalt sett kallar ett stenkast och det är ungefär mediansträckan som norrlänningen kan tänka sig att köra på en kväll för att få handla en korv på bensinmacken i närmaste större ort.

Nu var det inte korvköp som var målet med vår färd uppåt, även om kommande dagars måltider kom att präglas av den menyn ute vid elden.
När vi kör från kusten och 20 mil inåt landet så märker man också tydligt att mängden snö skiljer sig markant. Vägarna är fortfarande delvis bara, med asfalt på de flesta ställen där solen kunnat ligga på men så fort de kommer några skuggiga partier så blir det bitvis otrevligt. I trakterna kring Kåbdalis-Kronogård går vägen väldigt krokigt och här spinner det lös i kurvorna och man får verkligen se upp, då däcken greppar direkt igen då man kommer på asfalt. Att då vara mitt i en sladd kan gå illa. Mina Hakka R klarar det fint men dubben hade förstås suttit fint mot svallisen på vägen.
I gengäld så blev ljudnivån ganska komfortabel och tyst tack vare det mjuka gummit mot asfalten.

Ingen resa till Jokkmokk är förstås komplett utan de obligatoriska renarna på vägen.