Efter att nu ha kört min nya Mitsubishi Outlander i drygt 250 mil under några veckor så har de första intrycken börjat sätta sig.
Outlandern är på flera sätt en lite unik bil. Vill man idag ha en plug-inhybrid med några vettiga familjeegenskaper är marknaden brokig.
BMW i3 ser ut som ett rymdskepp från Star Trek och rymmer ungefär två vattenkammade innerstadsbor med en liten jack russel. Nissan Leaf kör man till grannkomunen och halvvägs tillbaka innan man med batteritorsk inser att bilen inte går att tanka med vanligt drivmedel.
Teslan är lyxbilen för entusiasterna och Volvo V60 har förvisso rötterna i den svenska kärnfamiljen med dess transportbehov men den är lite av en kompromiss med begränsade utrymmen och där man hängt på batteritekniken i efterhand med omvittnat sämre vägegenskaper. Dyr är den dessutom.
Genomgående är det få riktiga familjebilar med plug-inteknik på marknaden idag.
Outlandern är byggd som en elbil från grunden, den har i princip samma rejäla lastkapacitet som sin bensin/dieseldito, goda innerutrymmen, riktig fyrhjulsdrift, markfrigång och en maximal dragvikt som ligger på 1500 kg.
Till det kan du alltså köra den fem mil (nåja) på el från valfritt energislag. Den medföljande laddaren ser till att batterierna är fulla på fem timmar men det finns en snabbare laddare att köpa till som gör samma jobb på 3,5 timmar.
En ultimat familjebil om du inte kör så mycket långsträckor, då ju vinsten med eldriften minskar.
Inte konstigt att Mitsubishi tar marknadsandelar med denna bil just nu.
Nu låter jag som en försäljare för Mitsubishi och visst har bilen brister men om man har gjort upp med sig själv i facket för hur man vill använda sin bil och detta matchar ens kriterier, då kan man ha överseende med övriga tillkortakommanden.
Vad som direkt är utmärkande är den fina drivlinan med en mjuk och fin gång. Samverkan mellan eldrift och bensindrift görs obemärkt och sömlöst.
Bilen är ingen sportbil men har bra råstyrka på låga varv. Inte minst märks det i branta backar där man kan smyga upp försiktigt utan att få tjuvstopp.
Som en användare i framkant vad gäller teknik med allt vad surfplattor, telefoner och datorer heter så har man ju också vissa krav på hur ett infotainmentsystem i en bil skall fungera.
Det mesta av bilens kontrollfunktioner, inklusive navigering, är integrerat i mitkonsollen och styrs direkt från skärmen. Det är åtskilliga finesser och funktioner som erbjuds och en mängt inställningar som kan göras men det är samtidigt är segt och icke intiutivt. Det känns väldigt japanskt. Långt ifrån Google och Android som man nästan bara behöver tänka för att de ska förstå en sak.
Vad som också är utmärkande vad gäller komfort är det relativt höga vägljudet i högre hastigheter. Nu är bilen utrustad med 18 tums SUV-däck så en viss förlåtelse finns det men kanhända är den bidragande ljudboven de med bilen originallevererade Toyo R 37.
Det kan förstås också vara så att isolering i hjulhus och kaross kunde vara lite bättre.
Så värst mycket information om dessa däck har jag inte fått fram, annat än att det är "billiga" och att de av miljöskäl levereras till just Outlandern som original.
Billiga däck är sällan något som klingar bra i mina öron.
Jag har inte direkt hårdkört bilen ännu men visst är det stor skillnad på väghållningen jämfört med min Passat som rullade på Hakka Blue. Här är det dock den största anledningen den högbyggda SUV-konstruktionen i jämförelse med Passatens sänkta sportchassi som spelar in.
Med det första snöblasket som anlände till Stockholm idag så börjar väl folk få upp ögonen för att det är dags att börja tänka på hjulbytet. För min del ligger en spännande testperiod framför mig vad gäller däck. Men det återkommer jag till i ett senare inlägg.
Själv kunde jag i alla fall häromkvällen konstatera att mina Rotiivor på L200:an kändes något mer halkiga på blöta höstvägar nära nollan än på blöta sommarvägar.
