När jag ändå är igång så kan jag lika gärna fortsätta att tjata om senaste veckans snöfall.
Att de normala sammhällsfunktionerna inte fungerade riktigt som de skulle denna dag var ju uppenbart. Vår egen väghållning ute i skärgården går till på det viset att den vägförening som vi är med i (och där jag dessutom sitter i styrelsen), upphandlar snö- och halkbekämpning från den privata marknaden och kan således bestämma och diktera vilka villkor vi vill. Det fungerar oftast bra, vi är inte beroende av någon kommun eller statlig myndighet som bara plogar udda fredagar vid fullmåne. När man lämnar på tidigt på morgonen och det har snöat så brukar våra småvägar i området vara plogat men när man kommer ut på de större vägarna kan det vara lite si och så.
Tidigare i veckan, när det snöat ihärdigt hela dagen, så kände jag att det nog är bäst att göra sin plikt och åka ut och starta igång fyrhjulingen. Då situationen var något mer extrem än normalt och vi dessutom bytt entrepenör för vinterväghållningen, vilket gjort att den första inkörningen kanske inte satt sig riktigt ännu, så var vår lilla stickväg upp till gården inte plogad ännu. En sluttande uppförsbacke och rejält med snö, mer än bilens markfrigång, som på min L200 är 30 cm, gjorde att till och med jag tvivlade lätt på om bil och Hakkorna skulle klara de sista hundra metrarna.
Men, jag hann inte ens bromsa in för att fundera och tveka utan vek bara av i korsningen och började plöja mig uppför backen genom snön. Motståndet när snön började bygga upp mot grillen och under bilen blev så stort att jag blev tvungen att ställa fördelningsväxellådan i lågväxel och låsa diffspärren. Nästan ända upp kom jag men valde att stanna strax före infarten då jag kände att bilen började kana ned mot kanten på vägen. Bättre att gå ut och skotta bort lite från fronten innan den sista biten.
Bilden ovan visar spåren efter hela vägen där jag tryckt mig fram med bilen. Observera de skarpa kanterna på sidorna som bilen har skapat. Den har formligen plöjt sig fram genom snön.
Men, fantastiskt vilken framkomlighet, det slirade men greppet fanns där, däcken verkligen tuggade sig fram genom lössnön. Det är ofta som det sådana här gånger annars fastnar och kleggar ihop i däckens mönster och underlaget blir som en polerad isgata och då är det kört med fästet, det bara spinner. Jag tror det är svårt att kunna prestera så mycket mer med ett par däck utan att lägga på ett par snökedjor.
Efter det lilla äventyret var det bara att ge sig i kast med plogningen. Fyrhjulingens däck skulle också få jobba. Här är det stora grova mönster men jag vill väl kanske inte säga att greppet är lysande. Gummit känns något för hårt och är inte gjort för lössnö, snarare vattnig, geggig lera. Ett par snökedjor skall snart införskaffas till den, det var precis på gränsen till för mycket snö för att det skall fungera att ploga.
Polaris har dock sin AWD som är en viskoskopplande drivning som fördelar ut kraften på alla fyra hjul samtidigt om man ställt drivningen i det läget. Det finns alltså inte behov av att behöva låsa någon diffspärr och det går samtidigt bra att köra med den på asfalt och hårdgjorda ytor utan att slita söder några kardaner.
Men ett par timmar senare så är hela nedre gården och uppfarten på berget plogade och ligger nu rena och fina. Redo för nästa snöstorm!
