Efter att under fredagen och lördagen suttit still många timmar i en bil så kände min oroliga kropp att det var dags att röra på sig. Då jag normalt är en sådan person som sällan sitter still (vi har inte ens en TV hemma), utan gillar att jobba hela tiden, är de få gånger som jag inte kan röra på mig då jag reser. Antingen körandes en bil (jag föredrar att köra) eller sittandes på ett flygplan eller annat färdmedel.

Att inte kunna arbeta fysiskt sätter sina avtryck i en orolig själv som mig och därför kändes det skönt att ta på sig pjäxorna och långfärdsskidorna och ge sig ut på Bottenvikens is under cirka tre timmar på söndagen.

Strålande sol och ingen vind gjorde färden till ett nöje men eftersom jag endast tog några korta pauser och skidrade på ihärdigt så kändes det också i kroppen att man jobbade hårt.
Kan jag ha avverkat två mil ute på isen kanske? Svårt att säga, det var ospårat och det drar förstås ned tempot att försöka hålla ihop skidorna.
Farfar min var skidkung, svensk mästare och deltog i OS på sin tid så lite ligger kanske kvar i generna i alla fall.

Långt ute på isen uppmärksammade jag också ett naturfenomen, en så kallad hägring. Det är ett mycket spännande och intressant fysikalist fenomen som gör att delar av landmassan bortom horisonten, där jordens krökning inte gör att man kan se den, plötsligt lyfts upp mot himlen och visar sig.

Det uppträder ganska ofta liknande fenomen varma sommardagar i trafiken, när torra vägbanor i motljus en bit bort ser ut att vara våta. De flesta av er som åkt eller kört bil har nog sett det någon gång.

Jag har sett fenomenet många gånger förut, i synnerhet varma sommardagar mot asfalt och ute på havet i båten men denna gång var det extra tydligt ute på isen, även om bilden så här i efterhand inte går att jämföra med den verkliga upplevelsen.
Den blev ändå en spännande upplevelse. I takt med att man skidrade närmare så försvann också hägringen vid horisonten.

Läs mer om fenomenet på SMHI:s hemsida.