Helt plötsligt blev jag på krigsstigen. Den lille rättshaveristen inuti mig vaknade. Kände att jag ville göra skillnad och få ett svar.
Låt mig förklara.
Jag har under mitt liv besökt, noga räknat, lite drygt femtio länder på vår jord. Många av besöken har varit längre perioder då jag jobbat i månader men också kortare stopp, både för jobb och fritid. Många av länderna har dessutom varit svårt kris- och krigshärjade, illa sargade och förstörda, medans andra varit underbara platser där man bara kunna njuta av vackra vyer. Inte i alla, men i de flesta av länderna som jag besökt, har jag också varit i dess huvudstad. Också här finns det några fantastiska pärlor där invånarna varit mäkta stolta över deras fina stad.
Men trots det jag sett, så finns det en huvudstad i världen som fortfarande kvalar in på en topplacering som en av de allra vackraste städerna: Stockholm. Vår huvudstad, beauty on water. Med skärgården (som ju faktiskt själva citykärnan också är en del av) är det i alla fall en prispallsplacering det handlar om och då kan man som svensk vara mycket stolt över att vi har vår stad att visa upp för de turister från alla världens hörn som kommer hit. Stolt som svensk och stolt som (inflyttad) stockholmare.
På sommaren.
För just nu upplever vi det som ingen annan turistbyråchef, marknadsföringsmänniska eller styrande politiker vill uppleva. Ett förfall av vår centrala citykärna utan dess like. Om jag säger vinter, snö och plogning - eller snarare brist på plogning så förstår ni nog vad jag menar.
Jag har i tidigare inlägg hintat om den undermåliga snö- och halkbekämpningen på gatorna. Häromdagen hade DN en artikel om den undermåliga snöröjningen.
Svenska Dagbladet spann vidare i snösörjan i en artikel dagarna efter.
Ett väldigt konkret exempel på hur dåligt det fungerar är den gata i city där vi bor. På ena delen av gatan började man, strax innan den första snön föll, av någon outgrundlig anledning, ett arbete som innefattade uppgrävning av trottoar och delar av gata samt avspärrande av desamma. Bara en sådan sak får en att vilja sitta ned med ett enskilt samtal med någon ansvarig tjänsteman på kommunen.
Den andra delen av trottoaren har tidvis varit helt avspärrad med staket och plastband för att nu vara blockerad av en gigantisk snöhög som gör att man inte kan ta sig fram till fastigheterna på denna gata på annat sätt än att gå mitt i vägen. En väg som dessutom inte varit plogad på många dagar efter det kraftiga snöfallet.
Det gör det i det närmaste omöjligt för gående med barnvagnar och liknande att ta sig fram och det omöjliggör helt för rörelsehindrade och rullstolsburna att ta sig fram annat än med ett rejält motordrivet fordon med ordentliga däck.
Till saken här att Stockholm alldeles nyligen fick pris för en av de bästa städerna i Europa på tillgänglighet.
Hallå? Vakna! Vilken sandstrand ligger ni och semestrar på just nu?
Det som gör det ännu mer provocerande är att Stockholms stad också givit ut en handbok i tillgänglighetsfrågor, som är en minst sagt förskönande bild av hur Stockholm ser ut idag.
Situationen är vedervärdig, ovärdig och dessutom livsfarlig oavsett om du är ung och frisk eller gammal och rörelsehindrad och det här får mig att skämmas som invånare och representant för min stad. Jag hoppas dock att den som skäms mer är de politiker, däribland Ewa Samuelsson, som stod och pratade om hur tillgänglig vår stad är. För även om det finns många andra - såväl oppositionspolitiker som styrande -, opolitiska tjänstemän och chefer som också är ansvariga så var det ändå Samuelsson som stod och tog emot det där priset. Hennes ord ekar ganska ihåligt just nu.
Så för att stilla min upprördhet och rättshaverism något, så skriver jag nu ett mejl till några av de styrande i Stockholms Stadshus och de tillsatta, ansvariga tjänstemännen.
Jag hoppas naturligtvis inom kort att kunna publicera ett svar här. Jag har även länkat till denna blogg och om inte annat så kanske någon politiker börjar följa våra äventyr med Hakkapeliitta.
