Igår eftermiddag föll underkylt regn och gjorde vägar och gator i Borlänge med omnejd såphala. Vem är förvånad över att ingen halkbekämpning skett under kvällen/natten/morgonkvisten och att det var lika halt kl 07.30 imorse? Inte jag iallafall.

Halkan gav två typer av problem och jag tar upp det sista problemet först. Det var att gå utan att "slå en rova" på den såphala gången från bilparkeringen in till Resecentrum i Borlänge. Mina grovmönstrade Ecco-skor mjukt gummi med hjälpte inte tillräckligt på den osandade såphala tunna isen. Har länge sneglat på broddar och uppenbart är det ett berättigat köp. Fotgängares fall- och halkolyckor räknas inte in i trafikolycksstatistiken, eftersom inget fordon är inblandat. Därför är dessa olyckor dåligt uppmärksammade, trots att de står för sjukt mycket och ofta svår ohälsa. Jag känner fler som fått rejält förstörd livskvalitet av att halkat på isfläckar (förtidspension mm), än antalet bekanta som drabbats av fordonsolyckor. Det är inte en slump, utan återspeglar den allvarliga helhetsbild jag fick när vi på Vectura häromåret hjälpte Stockholms Stad analysera alla fall- och halkolyckor med gående och cyklister under ett helt år. Den handlingsplan vi tog fram fokuserar på bättre halkbekämpning, t ex med "sopsaltaren" som snabbt blivit mycket uppskattad bland oskyddade trafikanter i Stockholm.

Det första problemet kom förstås när jag körde in till stan. Det bestod i att vissa bilar höll knappt styrfart. Den som gissar att de med krampaktigt grepp om rattkringlan körde på odubbade däck, den tänker jag inte slå vad med. Problemet var att dessa bilisters snigelfart ledde till ovanligt stort omkörningsbehov, medan vår landsväg har ont om trygga omkörningssträckor. Turligt nog hade frun idag den 7-sitsiga familjebilen till sitt eftermiddagspass. Jag körde därför den piggare 9-5:an med BioPower; därmed gick det att köra om trots korta omkörningsmöjligheter. Trots uppenbart hal väg märktes inte ett smack av halkan i Saaben på mina dubbade Hakkapeliittadäck. Inget hjulspinn, ingenting. Helt enkelt därför att dessa suveräna dubbdäck gav fullgott väggrepp, medan bilar på däck med dåligt grepp på tunn is spann och vinglade otryggt fram i snigelfart.

Ett argument som ofta framförs som (märklig) kritik mot dubbdäck, är att vi som kör dubbat kör fortare än de som kör odubbat och att det skulle vara farligt. Påståendet om att vi med dubb kör fortare skriver jag under på. Men om detta i sig vore farligare, så skulle dubbdäckens andel i olycksutfallet vara överrepresenterad. Men det är tvärtom. Rejält tvärtom. När Vectura och Trafikverket analyserade svåra olyckor med bilar utan antisladd, visade resultatet 42 procents minskning av dödsolyckor med dubbdäck på snö och is, jämfört med odubbade vinterdäck. Skillnaden är så stor att de som har odubbade däck och saknar antisladdsystem avråds att alls köra när svår ishalka råder.

I många länder råder stor enighet bland forskare och myndigheter om att hastighetsskillnad, upphinnande-situationer och omkörningsbehov innebär mycket stor olycksrisk. Detta pekar på avvikande låg fart på isföre hos fordon med odubbade vinterdäck som olycksrisk.

Men i allt debatterande har ett väsentligt argument fallit bort. Det heter "Framkomlighet". Utan framkomlighet är trafiksäkerhet totalt ointressant. Liksom att framkomlighet utan rimlig trafiksäkerhet är oacceptabelt. Det intressanta är kombinationen "Trafiksäker framkomlighet".

Här kommer dagens poäng. Dubbdäck ger inte bara bättre trafiksäkerhet. Dubbdäck ger inte bara bättre framkomlighet.

Kör med pigg insida och med isgreppande "piggar" på däckens utsida,

Johan

PS

Dubbdäck gör stor nytta genom att rugga upp den is som odubbade däck polerar allt slätare och därmed halare. Särskilt viktigt är detta för tunga fordon, vilka är klart mindre lämpliga att köra på dubbade däck. I skrivande stund fick jag mejl om denna intressanta artikel, som tar upp bristen på vägsäkerhet för tunga fordon på skogslänens landsvägar.