Det är inget märkligt egentligen att jag inte känner av det besvärliga väglaget. Idag morse när arbetsresan började hade det snöat större delen av natten och det fortsatte singla ner en och annan flinga hela vägen till jobbet. Motorvägen var inte ren på snö, det var moddigt. Den första påfarten var dåligt plogad. Försiktigt ut på motorvägen, inga plötsliga ryck, jag testade 90km/h först, lade mig på lagom avstånd bakom en långtradare. Det fungerade bra. Efter ett tag kände jag att det fungerade att köra även bra i 100km/h. Ju närmare Göteborg (GBG) jag kom, desto mer tillät underlaget hastigheten att öka till lagoma 110km/h. Alla omkörningar (filbyten) jag behövde göra tog jag god tid på mig att genomföra. På med blinkers, en blick i backspegeln, en i sidospegeln, slängde ett öga förbi döda vinkeln och så bar det av över moddsträngen. Passerade bilen i filen bredvid mig, körde på och väntade tills jag såg "hen" i backspegeln, på med blinkers och med mjuk övergång bar det av tillbaka över moddsträngen. Inge plötsliga ryck, allt gick som en dans.
Innan jag hann lämna jobbet ser jag rubrikerna om den fruktansvärda olyckan neråt Helsingborgstrakten. Tidningen skriver om räddningspersonal som på väg mot olyckan, med blåljusen på, inte kan köra mer än 40-45km/h pga av halkan och dimman. Vad händer då? DE BLIR OMKÖRDA AV FOLK SOM TROR ATT DERAS BILAR ÄR UTRUSTADE MED SUPER-DUPER-DÄCK och definitivt underskattar väglaget och överkattar sin egen körförmåga. I intervjuerna går att läsa att hastigheten var för hög och avstånden varit för små till framförvarande bilar i det besvärliga väglaget som rådde på olyckplatsen.
Mina tankar går till alla dem som idag har misst en familjemedlem i oyckan och till alla dem som skadat sig. Tänker på att olyckan är så fruktansvärt onödig. Vad hjälper det att köra för fort när du aldrig kommer fram? Tänker den som orsakade olyckan någonsin på det? Var det värt det? Tänker man någonsin på de människor man skadat och dödat i trafiken på grund av sin egen vårdslöshet eller är det lätt att bara låtsas som att det inte hänt? Är det lätt att skylla på väglaget pga av bekvämligheten? Är det så att vi alltid ska kunna räkna med att en väg är farbar i 110km/h oavsett vilket väder det är?
Jag hoppas och önskar att jag aldrig behöver vara med om en olycka och att jag aldrig ska vara den som vållar olyckan var sig det är svinhalt eller dimmigt på platsen eller att saltbilen inte hunnit salta.
Framförallt idag när denna hemska olycka skett funderar jag på hur folk kör om, förutom hastigheter och avstånd. Dagligen ser jag dessa stressade människor som kastar bilen från den ena filen till den andra, så fort de passerat bilen de kör om kastar de tillbaka bilen i högerfilen precis framför nosen. VARFÖR?? I detta väglaget!! Fick de verkligen inte lära sig omkörningar i bilskolan? Kanske det är så som min gamla bilskolelärare sa en gång i tiden "Du har fått ditt körkort nu men det betyder inte att du är fullärd som bilförare. Det här betyder bara att du får lov att öva själv". Kära medtrafikanter, precis som jag behöver ni också öva mer....
Härom dagen tittade jag på kunskapskanalen. Programmet handlade om "multi-tasking", dvs att man har förmågan att göra flera saker samtidigt. En man lät sig utsättas för ett försök (han var modig!) där han skulle visa hur otroligt duktig han var på att multi-taska. Han körde bil och skulle prata i mobiltelefon samtidigt. Det visade sig att han var som 98% av oss vanliga människor, dvs inte kunde köra bil så bra samtidigt som han skulle prata i telefon. I programmet nämndes en siffra om 0.8promilles alkoholhalt i blodet som kunde vara jämförbar med att prata i mobilen samtidigt som man kör bil, man är alltså lika ouppmärksam som en berusad person. INTE KONSTIGT ATT DET KAN SE VINGLIGT UT IBLAND BLAND DESSA MOBILPRATARE I TRAFIKEN!
Som sagt jag har inte haft besvärligt väglag idag, jag har åtminstone inte kännt av den, jag har kört lugnt. På hemresan gick det i 90km/h. Kanske jag är fegare än mina medtrafikanter men jag vet att jag åtminstone inte har tid att ligga i diket.
