Hela vårt land har nu rejält vinterväder. Det har medfört mycket medialt fokus på vägar, snöröjning, halkbekämpning och val av vinterdäck. Många debattörer i båda läger - dubbmotståndare likväl som dubbförespråkare - verkar tävla i att förklara varför den andra däcktypen är farligare val än den egna. Detta bottnar antagligen i vår utbredda rädsla för halt vinterväglag; en färsk undersökning visar att svenska folket är mer rädda för halka än t o m för rattfyllon.

Oavsett vilken däcktyp man föredrar, är det bara att konstatera att det är oerhört viktigt att ha vinterdäck i bra skick. Lagen tillåter mönsterdjup ned till 3 mm, men handen på hjärtat vad är 3 mm vid körning i många cm snömodd? Idag läste jag om en uppenbarligen mycket sympatisk Superkvinna som omkom vid körning med dåliga däck: "Hanna var en van, skicklig och sansad bilförare. Hon hade inte bråttom. Men däcken var inte i bästa skick och vägbanan var fläckvis glashal. På väg 118, mellan Näsby och Torsebro fick hon sladd i halkan. Kraschen med en mötande bil var oundviklig och mycket kraftig. Hannas Volvo flög ner i diket och demolerades." Min reflektion är att med tung försörjningsbörda (Hanna var sjubarnsmamma) och de kostnader som vi bilägare dras med för bensin, bilfinansiering, försäkring, bilservice osv är det nog många som ser sig tvingade att pruta på säkerhetsmarginalen när det gäller beslutet att köpa nya däck. Både vad gäller skick innan de gamla byts ut samt valet av prestandanivå på de nya.

Däcktester visar ständigt att de sämsta dubbdäcken är sämre än de bästa odubbade däcken, och vice versa. Det är alltså egentligen fördummande att diskutera om dubbade eller odubbade däck är bäst; båda kan vara sant så länge man jämför däck i olika prestandaklass.

Tester i all ära, men det som avgör vad som står på nedersta raden är som regel viktigast. Av alla som omkom på halt väglag förra vintern, omkom hälften i sladdolyckor. 80 % av dessa dödsolyckor skedde på vägar utan mitträcke eller mötesseparerande staket; nästan alla inträffade i Norrland och i Mellansverige medan enbart 2 st inträffade i Sydsverige. Allra lägsta risk att dö på vägarna har de bilister som färdas i Stockholms stad. De flesta fordon som var inblandade i dödsolyckor var äldre fordon utan modernt antisladdsystem. I flera fall antagligen även med gamla dåliga däck. 80 % av de dödliga sladdolyckorna skedde på tunn is. Det är en siffra alla som kör på skeva vägbanor i Norr bör ha stor respekt för, när man väljer däck.

Risken för halkolyckor kan betraktas med en gammaldags balansvåg som modell. I den ena vågskålen ligger förarens, bilens och däckens "sladdresistens". I den andra vågskålen ligger behovet av framkomlighet (=fart & sträcklängd), vägens linjeföring och väglaget. 

Ju längre väg, desto högre behov av fart för att hålla nere restiden. På E10 Töre - Kiruna riskerar man i brist på matställen nästan att svälta ihjäl under färden om man inte håller farten uppe, enligt komikern Ronny Eriksson. Och visst ligger det något i Ronnys skämt. Vid en resa Boden - Gällivare förväntade jag mig kunna äta i en av de fåtaliga byarna; Nattavaara är en av få bebodda platser och är t o m utmärkt på kartan. Det fanns ingen annan öppen servering än PRO´s, men som tur var fanns ett par portioner att köpa sedan pensionärerna ätit sig mätta   :) 

I Norr är landsvägarna inte bara legendariskt guppiga. Var tredje/fjärde ytterkurva är dessutom farligt feldoserad och många kurvor är lurigt "äggformade" så man lätt missbedömer dem. För 20 år sedan sköttes snöröjning och halkbekämpningen bra av Vägverket i egen regi, men idag kör många entreprenörer inte ens ut på blåhalka trots att det regnar på underkyld vägbana (pga dagens ersättningsregler från väghållaren) med mindre än att Polis eller Räddningstjänst beordrat halkbekämpning. För att jämna ut oddsen så mycket som möjligt mot denna tunga "vågskål" är det för mig självklart att välja dubbade premiumdäck i form av Hakkapeliitta 7. De partikelkänsliga KOL- & astmasjuka rökarna på Hornsgatan i Stockholm får ha överseende, men till dess dödsrisken på isiga skeva vägar i Norr utjämnats till nivå liknande säkerheten i Sydsverige så saknar jag seriöst alternativ till dubbdäck.

I vårt land omkommer närmare 300 personer per år i vägtrafiken. Mångfaldigt fler blir invalidiserade och än fler lindrigt skadade. Flera tiotusental drabbas ekonomiskt sedan de haft en trafikolycka. Detta är självklart förskräckligt. Samtidigt måste det jämföras med allt positivt som vägtrafiken för med sig. Välfärd. Social utveckling. Upplevelser av alla de slag. Statistiskt är det mer än 600 år mellan de tillfällen en person drabbas av fysisk skada i vägtrafiken. Inte ens med ökad livslängd kan vi räkna med att leva 600 år. Detta perspektiv innebär också att argument från Rallykalle m fl i nättidningarnas kommentarsfält om att hans "20 år av olycksfri körning 6000 mil/år med däck av typ X" egentligen inte bevisar ett smack angående att däck typ X eller Y är säkrare. Däremot tycker jag att vi alla kan ta 600+ års insikten som bevis på att det inte är meningsfullt att köra runt ängslig för trafikolyckor. Gör rimliga förberedelser (byt ut urgamla däck även före 3 mm osv) och kör förnuftigt, så kan vi istället med rimlig trygghet njuta av julstämningen och körglädjen på våra vintervägar. 

Kör med insidan,

Johan